om december

det knarrar när man går nu (mitt absolut bästa ljud) och stressen ligger halvt som en hinna över hela kroppen och halvt som en sur uppstötning längst bak på tungan. den är liksom obligatorisk, stressen. trots att det är meningen att allt ska vara så himla stilla lugnt och fridfullt. det är tentor som ska skrivas, rapporter, milslånga sammanfattande analyser, texter som ska tränas in, luciaframträdanden att göras, folk som ska träffas, klappar som ska inhandlas och så vidare i all oändlighet. fast moroten gör allt värt det. moroten som är mina familjer och hundar och alla mina bästaste bästa på ett och samma ställe (nästan, för vissa stannar ju här). den 21a landar jag i luleå, om bara 13 dagar. där ska jag vila, tömma hjärnan på religion och teorier och metoder och könsroller inom svenska kyrkan och bara vara. ligga raklång med valpens varma nos i nacken och undra om man kanske ändå inte skulle ta och flytta hem. sen, i januari, hemlängtan åt andra hållet. mitt göteborg. min lägenhet, min säng, min vardag, mitt hem. mitt andra hem. insikten att jag inte kan leva utan något av dom, det fina i att åka hem och sen åka hem igen.