om 1177

om att ringa sjukvårdsupplysningen och få ett "jag tycker att du ska hälsa på en läkare.. det låter inte så bra" och veta att det är en själv som är orsaken. pga livet som är skola och jobb och relationer och avstånd i hundra och hundra mil och älta och hinna och inte hinna och ÄR JAG DUKTIG NOG? snygg nog? smal nog? snäll nog? kommer det att lösa sig? får jag ett jobb när jag blir stor? VAD VILL JAG ENS BLI NÄR JAG BLIR STOR? kan jag få barn? vill jag ha barn? kommer de att bli friska? sjuka? kommer jag att kunna skaffa den där hunden jag alltid drömt om? var finns tiden till den? när ska jag hinna resa? måste jag det? är det okej att jag aldrig varit i norge trots att alla *ÅKER JORDEN RUNT NU PÅ OBESTÄMD TID ;-)*? kommer jag någonsin ha råd att köpa en lägenhet? ett hus? vill jag flytta hem sen? kommer jag att vara fast på universitetet för evigt? behöver jag fler vänner, eftersom att mina bästa alltid är så jävla långt bort? hur skaffar man det? behöver lugn och ro och känna livet på en pinne en vanlig tisdag. mariekex, en kram och ett "jag vet inte hur du känner, men jag finns här" istället för att "jamen, sluta stressa då, det tjänar ingenting till". för tiden läker alla sår, det vet vi ju, men helt ärligt så hoppas jag att jag aldrig hinner så långt som till ett sår i magen. för det verkar som att det är ditåt jag är på väg.