om att inse att hur man än vänder sig har man baken bak

och så besvikelse nummer två, som om den första inte var nog. den där framtiden som skulle bli så himla bra och guldig och ljus och blå himmel och gröna skogar känns med ens inte alls så. känns som motvind och hagel och moln och att behöva rensa hela den där jävla skogen på mossa innan man kan andas ut.

om att lämna hemma för hemma

jag åker 132 mil för att träffa vänner och familj och valpen och jobba bakdelen av mig i två hela månader. lämnar kvar en tom lägenhet, världens mjukaste hud, vänner och min andra familj. min göteborgsfamilj som i helgen blev man och hustru. jag åker hem nu, men jag kommer hem snart.

om självinsikt

för sanningen är att hur långt jag än springer så lämnar jag aldrig. lite som gåtan, ni vet den, vem är det som går och går och går men aldrig kommer fram? det är inte klockan, det är jag.

om tröttheten och stressen och allt som inte hinns med därimellan

hjärtat går sönder lite för varje andetag och jag får svälja en gång i sekunden minst för att ångesten står mig så högt i halsen. aldrig bra nog. aldrig bra nog. aldrig bra nog. så rycker jag på axlarna åt mina egna ord och känslor och blundar en sekund. andas ett-två-tre. allt ska man våga och man har inte misslyckats förrän man inte har lyckats.

om mina allra finaste (till mina allra finaste)

två av er har jag lyckan att dela stad med, resten inte och det gör ont i mig. det gör ont i mig att jag ibland måste sakna hjärtat ur bröstkorgen, att jag inte alltid kan vara där och stryka över era kinder och ryggar och hår när ni behöver det som bäst. det gör ont i mig att jag kanske inte ringer så ofta som jag borde, att jag är dålig på att skicka brev, att jag inte är så himla bra på att säga hur mycket ni betyder för mig alla gånger. fast mest gör det ont när någon gör er illa, för herregud vad jag tycker om er, hörrni, det vet ni va? jag tycker om er och saknar er och vill ert bästa alla dagar 356 dagar, alla år. och kunde jag skulle jag göra allt för att ni inte skulle behöva vara ledsna eller bli sårade, men det kan jag inte. jag kan bara finnas och sätta på plåster på det som gör ont och säga en massa klyschor som "det kommer att gå över" trots att det är det sista ni vill höra. men tro mig, det som gör ont kommer att gå över. till slut. och när det gör det så finns jag där för att prata om sockervadd och heliumballonger och fjärilar istället. jag finns här och jag älskar er. oändligt.