om mina allra finaste (till mina allra finaste)

två av er har jag lyckan att dela stad med, resten inte och det gör ont i mig. det gör ont i mig att jag ibland måste sakna hjärtat ur bröstkorgen, att jag inte alltid kan vara där och stryka över era kinder och ryggar och hår när ni behöver det som bäst. det gör ont i mig att jag kanske inte ringer så ofta som jag borde, att jag är dålig på att skicka brev, att jag inte är så himla bra på att säga hur mycket ni betyder för mig alla gånger. fast mest gör det ont när någon gör er illa, för herregud vad jag tycker om er, hörrni, det vet ni va? jag tycker om er och saknar er och vill ert bästa alla dagar 356 dagar, alla år. och kunde jag skulle jag göra allt för att ni inte skulle behöva vara ledsna eller bli sårade, men det kan jag inte. jag kan bara finnas och sätta på plåster på det som gör ont och säga en massa klyschor som "det kommer att gå över" trots att det är det sista ni vill höra. men tro mig, det som gör ont kommer att gå över. till slut. och när det gör det så finns jag där för att prata om sockervadd och heliumballonger och fjärilar istället. jag finns här och jag älskar er. oändligt.